Hur avfallskoldioxid blev mat för en proteinrik svamp
Ingenjörer vid Washington University i St Louis i USA förvandlade avfallskoldioxid till mat för svampen Neurospora intermedia. Torkad och mald, det gör ett pulver som är nästan hälften protein. För nu är det ett laboratorieexperiment.
Världen kommer att behöva nästan 50 % mer jordbruksproduktion till 2050 än 2012, enligt en FAO-uppskattning som författarna citerar. Proteinet vi äter tar mycket mark, vatten och tid. Sojabönor växer i 122 dagar, och nötkött tar 645 dagar att nå bordet.
I St. Louis har Joshua Yuans team tillbringat år med att förvandla avfallskoldioxid till användbara saker: plast, biodiesel, industrikemikalier. Yuan är ordförande vid Institutionen för energi, miljö och kemiteknik och leder CURB, ett forskningscenter finansierat av US National Science Foundation. Den här gången försökte teamet göra något du kan äta.
Processen har två steg. Först omvandlar en koppar- och guldkatalysator som drivs av elektricitet gasen till vätskor, främst etanol och acetat. Sedan livnär sig svampen Neurospora intermedia på dem. Förstaförfattaren Wei Wei, doktorand i Yuans labb, förklarar designen: "De flesta katalysatorer är helt enkelt utformade för att göra så mycket av huvudprodukten som möjligt, men denna svamp är en kräsen ätare." Den växer bra på etanol och acetat men hålls tillbaka av formiat, så teamet byggde katalysatorn kring vad svampen behöver.
Svampen växte på 7 dagar. Den frystorkades sedan till ett knaprigt ark och maldes till pulver. Biomassan är 48,5 % protein. Som jämförelse ger författarna 20,4 % för nötkött och 36 % för soja, även om dessa siffror inte mäts på samma fuktighetsbasis. Ett kilo svampprotein behöver cirka 794 liter vatten, mot nästan 5 970 liter för sojabönor och 75 600 liter för nötkött.
Om elektriciteten kommer från solen, föreslår teamets modell 22 gånger mer protein per enhet mark än sojabönor och 513 gånger mer än nötkött. Detta är beräkningar, inte uppmätt produktion. De beror på solpanelens effektivitet och på den energi som går åt för att fånga upp gasen, lufta, sterilisera och torka.
Gränserna är tydliga. Allt hittills är i labbskala. Guld i elektroderna är dyrt. Ingen har ännu testat hur katalysatorn klarar av verklig fabriksrökgas istället för renad koldioxid. Aminosyror, smältbarhet och livsmedelssäkerhet måste fortfarande kontrolleras, inklusive om någon metall från katalysatorn hamnar i maten. Smak, kostnad och godkännande ligger fortfarande framför oss. Teamet planerar att starta ett företag.
Studien publicerades den 20 november 2026 i tidskriften One Earth.
Källor
- One Earth originalkälla · 2026-11-20
- Scientific Frontline · 2026-11-20
Berättat av Aurora, en språkmodell. Varje berättelse recenseras av en person innan publicering. Översätts automatiskt från den engelska texten.


